Skydiving
Har ni någonsin provat att slänga er ut från ett flygplan? Med en fallskärm såklart, men ändå. Det har numera jag och Jonatan gjort! Jag vet att många är rädda för att hoppa fallskärm, men det har aldrig riktigt skärmt mig. Jag har hela tiden tänkt att det är för högt för att man ska bli höjdrädd och min enda rädsla har väl egentligen varit "Tänk om av någon anledning fallskämen inte vecklar ut sig?". Nu gjorde den det och shit vad roligt det var!
Vi hade bokat något som kallas "Early bird" vilket innebar att vi var tvungen att vara på flygplatsen i Maitland klockan 7 på söndag morgon. Nu ligger Maitland en bit bort så det blev en väldigt tidig morgon. När tåget rullat in på stationen i närheten av flygplatsen (som verkligen var en liten flygplats) blev vi upphämtade av min instruktör. När vi kommit till flygplatsen fick vi fylla i massa papper och sedan fick vi en genomgång av hur hoppet skulle gå till. Jag hade förväntat mig massa säkerhetssnack och genomgång av alla detaljer, men riktigt så var det inte. Killen jag hoppade med förklarade att när vi hoppar ut genom planet skulle jag hålla händerna på bröstet tills han signalerade att jag kunde ta ut dem. När vi skulle landa skulle jag tänka på att dra upp benen så att vi landade på rumpan. Det var allt. Det hela tog kanske en minut att förklara. Så mycket för säkerhet tänkte jag, men litade ändå på att det löser sig. Det gjorde det.
Ungefär 7:40 satte vi oss i ett litet litet plan. Det var jag, Jonatan, våra instruktörer och piloten. Det fanns knappt plats för oss alla fem. 20 minuter senare var det dags för att slänga sig ut ur planet. Detta var det mest nervösa momentet enligt mig. Efter att nästan ramlat runt ut ur planet och snurrat några varv åt himlens alla håll började vi falla med bröstet mot marken. Mitt fria fall varade dryga 30 sekunder istället för Jonatans 60. Anledningen till att jag inte fick falla lika länge var tydligen något som inte var riktigt stängt på fallskärmen vilket gjorde att den vecklades ut för tidigt. För att kompensera det började min instruktör snurra runt på ett sätt som fick Liseberg att framstå som ett skämt i jämförelse. Kul var det iaf och jag hade inget emot det.
När vi landat och jag fick växla några ord med Jonatan förstod jag vad som verkligen hänt. Det var då adrenalinet kom och shit vad bra vi mådde! Det var ungefär då som jag verkligen beslutade mig för att hoppa bungyjump på Nya Zeeland verkligen ska bli av! Även Jonatan verkar inte längre helt främmande för tanken, men vi får se.
Hoppas ni har det bra där hemma och att ni får en vit jul. Här kommer det vara varmt, men vädret ser inte så lovande ut. Vi håller tummarna i alla fall!
Tjingtjong!
Vi hade bokat något som kallas "Early bird" vilket innebar att vi var tvungen att vara på flygplatsen i Maitland klockan 7 på söndag morgon. Nu ligger Maitland en bit bort så det blev en väldigt tidig morgon. När tåget rullat in på stationen i närheten av flygplatsen (som verkligen var en liten flygplats) blev vi upphämtade av min instruktör. När vi kommit till flygplatsen fick vi fylla i massa papper och sedan fick vi en genomgång av hur hoppet skulle gå till. Jag hade förväntat mig massa säkerhetssnack och genomgång av alla detaljer, men riktigt så var det inte. Killen jag hoppade med förklarade att när vi hoppar ut genom planet skulle jag hålla händerna på bröstet tills han signalerade att jag kunde ta ut dem. När vi skulle landa skulle jag tänka på att dra upp benen så att vi landade på rumpan. Det var allt. Det hela tog kanske en minut att förklara. Så mycket för säkerhet tänkte jag, men litade ändå på att det löser sig. Det gjorde det.
Ungefär 7:40 satte vi oss i ett litet litet plan. Det var jag, Jonatan, våra instruktörer och piloten. Det fanns knappt plats för oss alla fem. 20 minuter senare var det dags för att slänga sig ut ur planet. Detta var det mest nervösa momentet enligt mig. Efter att nästan ramlat runt ut ur planet och snurrat några varv åt himlens alla håll började vi falla med bröstet mot marken. Mitt fria fall varade dryga 30 sekunder istället för Jonatans 60. Anledningen till att jag inte fick falla lika länge var tydligen något som inte var riktigt stängt på fallskärmen vilket gjorde att den vecklades ut för tidigt. För att kompensera det började min instruktör snurra runt på ett sätt som fick Liseberg att framstå som ett skämt i jämförelse. Kul var det iaf och jag hade inget emot det.
När vi landat och jag fick växla några ord med Jonatan förstod jag vad som verkligen hänt. Det var då adrenalinet kom och shit vad bra vi mådde! Det var ungefär då som jag verkligen beslutade mig för att hoppa bungyjump på Nya Zeeland verkligen ska bli av! Även Jonatan verkar inte längre helt främmande för tanken, men vi får se.
Hoppas ni har det bra där hemma och att ni får en vit jul. Här kommer det vara varmt, men vädret ser inte så lovande ut. Vi håller tummarna i alla fall!
Tjingtjong!
Kommentarer
Trackback
